Tänk hur saker och ting förändras....

Det jag en gång trodde var allt, visade sig vara det som tog ifrån mig allt

det jag trodde var det som gav mig styrka, var det som tog den

När insikten väl kom, när dimman lyfte, när synen blev klar

visade det sig

att styrkan var jag

den kraft som fanns där inne hade varit helt dold

nu händer det att känslan ibland kan komma, att man slinker tillbaka

men får man bara andas en stund så ser jag

att den finns kvar

styrkan finns här

här hos mig, inom mig

styrkan är jag

Man kan försöka trycka ner

slå undan fötter

stampa och slå

men jag reser mig igen

jag står kvar

för styrkan är jag

sanningen
är inte alltid vacker

man
kan måla och göra en sanning som ser bättre ut än vad den är

men
den nakna sanningen kommer alltid finnas där, under färgen

och
en dag flagnar färgen och nakenheten spricker igenom

sanningen kommer alltid fram

oavsett vad någon gör för att dölja

finns det alltid en spricka någon stans

färgen släpper till slut

och sanningen står där igen

naken och omöjlig att dölja

vem är vinnaren eller förloraren då?

sanningen  kan göra ont

men den är ändå det den är

det kommer vi aldrig ifrån

när färgen flagnat

när skynket ramlat bort

när nakenheten blir synlig

så står jag där

rak i ryggen

stark och stolt

Jag älskar att vara mamma.

Även om det varit tufft ibland, att hinna med allt, läxor, föräldramöten, att hitta på saker, fixa mat och annat så älskar jag det.

Att samtala och vara tillsammans har varit enormt viktigt för mig, delaktigheten i allt och öppenhet....

kanske har det varit fel...

kanske har det inte varit rätt att vara öppen och ärlig även när saker inte varit bra...

kanske var det fel att vara öppen med delaktigheten...

kanske skulle jag hållt saker hemliga....

hade det gjort allting annorlunda?

Mina barn betyder allt för mig

att få vara deras mamma, få vara delaktig och närvarande för dem betyder så oerhört mycket

så när det plötsligt inte längre är så

när en bit av ens hjärta och själ rivs bort,

då blöder det

då smärtar det

då tär det på allt man är och allt man känner

då undrar man vad man gjorde för fel

Att inte längre vara den viktigaste, mamman

vara mamman som finns där

vara delaktig

det tar bort en bit av den man är

Att bita ihop, vara tyst, hålla med, ta skiten som öses över en, åter igen bara acceptera, vara den som stampas på, som får all skit, som pratas ner även om man inte hör, den som inte tar kampen i maktspelet eftersom det inte gagnar de man älskar mest, den som åter igen...förlorar....

Det faller på somligas lott....

en dag kanske världen ser annorlunda ut

en dag kanske det inte längre får vara så

en dag.....

Ibland får man jobba en del med att hantera smärtan

olika typer av smärta som bearbetas på olika sätt

Den känslomässiga hanteras med träning, träningen ger fysisk smärta, den smärtan hanteras med känslor och Heatlotion. Det blir som en evig cirkel ibland.

Är tacksam att jag kunnat få lite energi de senaste dagarna, eftersom dagarna också stjäl massor....

saker man inte rår över påverkar så starkt och tar så mycket....

men att lyckas köra nästan en 4 km löprunda, en härlig föreläsningsdag med kunskapspåfyllnad, en underbar familj där hemma och att väl fixa fyspasset med snyggaste laget lyfter massor och till på köpet toppas det med att man får se fram emot en fikastund med undebaraste ängelvännen imorgon =).

Tur ibland att man får lite påfyllnad

saknaden och smärtan i att inte veta vad man skulle gjort annorlunda och hur man ska hantera att inte längre vara där på samma sätt, inte vara del i vardagen tär

Jobbar på ett lyft, på att ta ett steg till, att orka hela vägen och komma framåt :)

Ett steg i taget

har jag klarat vända förut, orkat lyfta mig, tagit mig upp från nedre botten förut, så ska jag lyckas igen! annars har de andra gångerna jag lyckats varit förgäves....

och så kan vi inte ha det ;)

Läste precis en bloggskrift i övre hörnet....

jag lever ett liv, mitt liv.....

så mycket tankar de orden väckte så där direkt

Det liv jag har är kanske inte alltid det som känns bäst, mest rikt eller fyllt med glädje och lycka...men det är det enda jag har.....alltså får jag försöka göra vad jag kan av det.

Jag försöker uppbåda styrka att härda ut de dåliga dagarna och samla kraft från de bra dagarna.....

(önskar bara de dåliga inte kom så ofta....)

Ute är himlen grå och trist...inne ser det ungefär lika trist ut....

Det finns saker som faktiskt övergår mitt förstånd!

Våra barn är det viktigaste man har, det dyraste och mest värdefulla och man skyddar dem som en lejoninna skyddar sina ungar, med käftar och klor, med all kraft man har. Det uppdrag vi har som föräldrar är att värna om våra små, se till att de har allt man kan ge och att de slipper orättvisor och elakhet....

Därför kan jag inte förstå, de som går på sina egna. Som istället för att skydda är de som skadar. Hur kan man låtsas att man värnar om de sina för att sedan sticka dem bakom i ryggen, såra, skada och göra illa? .... och sedan låtsas som om det regnar.

Varför far så många barn i vår värld illa?

Vad är det som gör att man offrar det dyraste man har? Det man mest av allt ska skydda.

Hur kan vi tillåta att någon gör så mot sina egna? och kan vi andra finnas där och skydda när de som ska göra det inte förmår utan istället är de som skadar?

Jag försöker göra vad jag kan, samla den kraft jag har, skydda och värna om mina älsklingar så mycket jag förmår. Kanske blir det för mycket ibland, kanske ska man släppa och låta dem få sina egna smällar, ta sina egna törnar, bara stå vid sidan om och se på?

Vet inte om det är rätt eller fel. Det känns fel! Jag har satt de till denna värld, det är min uppgift att skydda dem mot ont. De kanske inte alltid gillar det..... Men det är det jag finns till för.

Vill de inte längre ha det, förlorar jag mitt syfte.....

Till och med lejoninnan finns där och skyddar sin flock, alltid, tills de stupar, för det är deras syfte.

Vad blir ens syfte när man inte längre är den som skyddar?.......

Känner mig inte som en vidare bra person just nu....

kanske är det därför flytet aldrig kommer

det verkar ju som det alltid ska vara något. Det ena efter det andra och gärna flera saker på varandra. Stora och små, blandade om vartannat och de påverkar så enormt mycket

Önskar jag kunde vrida tiden tillbaka ibland, sudda och göra om.....

förlåt alla jag sårat på något sätt

det var aldrig meningen att göra någon illa, eller göra något elakt

ibland blir inte saker som man tänkt sig även om intentionen egentligen var god

blir så enormt trött....

sakta men säkert håller allt på att rasa, när det är meningen att det ska byggas nytt igen....

Ibland hopar sig verkligen saker på vartannat...

inget vidare! Att gå runt med en klump i magen hela tiden är inget kul alls.

Får försöka fokusera på de goda sakerna....

även om det tenderar att bli en aning svårt då det ena efter det andra kommer.....

Blivit släppt av sjukgymnasten nu iaf, är nu fri att lägga upp egna program och fortsätta rehabiliteringen, får springa lite grann men helst avvakta fotbollen ett tag till......

Dagtid har solen stuckit fram vilket är härligt iaf....

denna pestveckan över, då <3 varit borta väldigt länge och då jag för första gången på 15 år inte funnits med på älsklingens födelsedag, tungt...... men nu är det över....

hjärtat får sig många törnar

vissa människors hjärtan får fler än andra..

kanske har det blivit många fel, men jag har kämpat och gjort det allra bästa jag kunnat med de förutsättningar jag haft

kanske har det blivit fel...

men jag hoppas jag inte orsakat allt för mycket skada

och jag hoppas att mina hjärtan växer upp till trygga, starka och stabila människor som klarar sig bra i sina liv.

kanske har det blivit något gott iaf

För femton år sedan födde jag mitt andra barn

för fem år sedan tog jag ett livsavgörande beslut, att ta tillbaka mitt liv

Nu känner jag mig starkare än någonsin.

Även om motgångarna hela tiden verkar komma i vågor utan längre uppehåll utan så känner jag ändå att styrkan att klara av saker är större än någonsin.

Visst påverkas man av motgångarna, framförallt de som innebär förlusten av ett barn....

tja, inte så att någon inte lever längre, men att man valts bort. Att inte längre få ha sina älsklingar nära hos sig, dela allt med dem är tungt. Ännu tyngre när de som nästan kostade en allt är de som nu tagit över...

ingen vet allt som hände, kanske därför de inte heller kan förstå vad det kräver att stå och se på när de nära riskeras... en har dömts, vad händer nästa gång?

Att för första gången inte få finnas med på min älsklings dag är tungt, Med tanke på all den smärta jag bar under åtta långa månader när jag inte visste vad som väntade det lilla livet, alla känslor som rörts runt, allt som påverkat.

Det är en stor sorg och tyngd att inte längre få vara en del....

att dessutom veta att någon inte mår bra och inte få hjälpa.....det skär... stora djupa sår....

sår som jag inte vet om de kommer läka

mitt hjärta är så ärrat, hur många gånger kan det läka?