Känns som att stå på en flotte mitt ute på ett stormigt hav....

Emellanåt hittar man en sekunds stiltje men sedan kommer ytterligare en våg och försöker välta en

Vad är det som gör att en del männískor hela tiden utsätts för olika prövningar? Vad är det som gör att andra flyter fritt? Vad är det som gör att vissa orkar resa sig, gång på gång? Vad är det som gör att andra faller direkt?

Livet är en konstig företeelse som bjuder på utmaningar av olika slag, en del inspirerande och fantastiska, en del energikrävande och nedtryckande

Men hur det än är, vi har bjudits in på resan....

Resan som kallas livet

och vi kan till stora delar välja vilka vägar vi provar

och vi kommer mötas av överraskningar, både trevliga och mindre trevliga, men när vi fortsatt en bit längre fram, minns vi allt det trevliga vi varit med om, alla glädjeämnen vi delat och allt gott vi bjudits på.

Det finns alltså hopp......även när havet stormar som värst och försöker skölja oss över bord.

Har upptäkt en otrevlig sak....

som mamma har man alltid fel, oavsett

oavsett vad man gör, säger, inte gör, inte säger....det blir alltid fel och man är alltid den som är skuld till allt som inte är bra.

Tydligen är det en mammas lott i livet...

Vete f-n om jag tycker det är en särkilt bra lott. Man bär och vårdar sina barn inom sig i nio månader, man föder dom under extrem smärta och man skyddar och vårdar dom under resten av deras liv, finns där och hjälper, stöttar och ställer upp alltid - men nog fasen är det inte bra nog ändå.

tror jag ger upp snart

ingenting man gör är ändå gott nog, ingenting man känner är rätt eller okej, ingenting man vill och önskar är rätt

Varför ska man då fortsätta kämpa?

All den kärlek som man knappt kan sätt ord på men som man känner och ger sina barn....

den spelar inte längre någon roll

Ibland är det faktiskt bara skit att vara mamma.....

Hur sjutton ska man få sina barn att komma överens? och sluta fly från varandra hela tiden?

Hur ska man få dem att inse att de är en familj och hur viktiga de är för varandra?

Önskar att de kunde förstå vilken skillnad det är att inte ha sina nära nära sig i hjärtat, inte få vara full med känslor, inte kunna luta sig mot någon nära som betyder så mycket när livet är tufft - Hur betydelsefullt det är att ha sina syskon på det viset? De är den familj man alltid har. Vänner och andra försvinner lätt men syskonen har man, de är samma blod som en själv, även de som kanske rent praktiskt inte har samma blod, men som fungerar, känns likadant.

Önskar det kunde vara lättare.

Att mina älsklingar kunde få känna närheten och kärleken mellan varandra som en självklarhet.

Trodde jag hade gett dem det, den känslan och att den kräleken var självklar och betydelsefull för dem.... men det verkar inte så :(

Vad gjorde jag för fel? Vad gör jag för fel?

Allt verkar bara bli fel hur man än gör.....

Vill ju bara att mina älsklingar ska må bra, vara lyckliga och till freds, inte behöva känna den där oron och ensamheten som jag gjorde. Det är ju det jag försöker ge dem. Trygghet, glädje, tillhörighet, kärlek och familjegemenskapen - den jag försöker och gör allt för att skapa till dem och ge dem eftersom den kommer vara viktig för dem allt mer.

Önskar det fanns en magisk formel som kunde göra det lätt ibland.

Önskar att livet inte alltid behövde vara så svårt och komplicerat.

Önskar att jag också kunde få flyt någon gång......

Tur att jag hittat min älskling som ger mig det han ger mig och att jag får älska mina små hjärtan.