Känner mig ibland lite som i den gamla slagdängan med Vikingarna som spelades på Svensktoppen när jag var liten.....
Om en kvinna med vuxna barn som inte brydde sig om sin mamma, som hade allt annat i livet som var viktigare... Hon sitter där vid sitt findukade bord, nybakat och kaffet klart...på sin födelsedag.... Dagen blir till kväll, mörkret smyger sig på...och inte ens ett telefonsamtal hann någon av dem med....

Jag saknar mina änglar så oerhört mycket. Att inte ens få höra deras röst i telefon gör smärtan så enorm. Att inte få vara med dem, höra hur deras dag varit, krama dem godnatt.... Jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör i mig. Jag saknar dem så!!!!!!
Min kärlek kommer alltid vara störst av allt till mina barn, mina älskade ungar <3.

Varje ledig stund snurrar hjärnan på högvarv....

Har jag gjort rätt val? i livet? på flera olika sätt....

Visst blir det lätt så att de stora får stå tillbaka för de mindre, så är det alltid, har alltid varit på alla sätt i alla sammanhang.... men är det rätt alltid?

Kanske har det blivit alldeles galet, Utan att det var meningen!

Allt gick snabbt. Och ingen sa eller visade någonting. Även om jag försökte, på alla sätt jag vet hur, prata visa, berätta! Jag har försökt till mitt yttersta, men.... det verkade inte vara tillräckligt...iaf inte när man slåss mot det jag gör, om det jag försökt göra....

Så.....jag blev förloraren....igen....

en liten ynka sekund fick jag känna mig som en vinnare, Lycklig...

sedan kom verkligheten ifatt...jordens varv snurrade tillbaka i sin bana.... och där är inte jag någon vinnare...

varför skulle resten av livet bli annorlunda änden första halvan?

Vem var jag att tro något sådant?

Sitter istället här, med alla tankar och funderingar som snurrar och far....

vem blir vinnaren?

och varför ska alltid de stora stå tillbaka för de små?

en önskan om ett magiskt spö där lika var bra, där tillsammans kan fungera, där lyckan fanns...

Hela livet var fel...
Allt jag trott på, kämpat för, älskat
Fel
Att få veta att allt man gjort skadat.... Utan att veta vad eller på vilket sätt... Det gör så j enormt ont!!!!
Allt känns som en lögn...
Är jag ens värd att få vara?

Att bära, föda, försörja och kämpa, stötta och uppfostra...
Kan tydligen vara fel
Att tillåta, släppa,

Nobody thanks you for beeing a parent, raise with love and parenthood

Känner mig så rädd...

Vill så gärna att allt ska vara som vanligt

men nu är det inte det...

vet inte om jag vågar....vågar lyfta luren....slå numret...

är så rädd för avvisande

förnekelse

förskjutande

så rädd att bli avvisad, bortvisad, förnedrad...

att min kärlek och omtanke åter igen ska förkastas, trampas på, förlöjligas och förskjutas

önskar

hoppas

ber....

förgäves?

Känner mig så rädd, så osäker....

sådan sorg

oerhörd förtvivlan

vart gick det fel?

vad gjorde jag?

Kommer det någonsin vända?

kommer det någonsin bli bra?

Tar små stunder

försöker emellanåt

skingra tankarna

men de ligger där och lurar

hela tiden

bakom

önskar jag kunde vrida tiden tillbaka

önskar vi kunde vara som förut

kärleksfulla,

glada

tillsammans

Min väg har varit som en berg-och dalbana

kantad med törnen och rosor

fylld med känslor; kärlek, sorg och glädje, förtvivlan och upprymdhet

allt samlat inom ramarna för det som varit mitt liv

Jag har brytits ner, jag har byggts upp

jag har vuxit, utvecklats, slagits ner och rest mig igen

Jag har varit på botten och klättrat upp

med hjälp av fantastiska fina och underbara barn och de underbaraste av vänner har jag gjort som Torsten...

Jag har rest mig igen...

men...en människa orkar inte slås ner hur många gånger som helst....

det största av allt i livet var att få mina underbara barn

och det hårdaste av allt att förlora dem

Att bli förskjuten av sitt barn, bortkastad, ratad och hatad

det är den största sorg man kan drabbas av, det största såret i en människas själ, det hårdaste man kan drabbas av, det djupaste hålet man kan kastas i

Där är jag nu, i en avgrund djupare än allt

fylld av sorg och längtan

förtvivlad mer än man kan säga i ord

bruten, slagen, förkrossad

helt avsaknad av hopp......

tom

......död, eller döende

Jag är snart 40,
Jag har spenderat hela mitt vuxna liv med att kämpa
Kämpa och slita för att ge min familj allt, för att ge mina barn de bästa förutsättningarna jag har kunnat, en framtid....för att de skulle få de förutsättningar jag saknat att kunna få en bra framtid
Jag är inte perfekt
Jag har gjort och gör fel, jag är bara människa
Men jag älskar mina barn mer än allt annat på jorden. Den käleken är det starkaste och det största jag kunnat ge dem
Jag önskar det hade varit tillräckligt

Jag hoppas de vet att min kärlek till dem alltid finns, att den är starkare än allt, att de är viktigast i mitt liv och att det viktigaste för mig är att de ska må bra och att de ska få ett bra liv, en bra framtid och att jag får finnas kvar i deras liv

Jag är snart 40 år, borde vara på toppen av mitt liv
Istället har jag förlorat allt
Efter ett liv fyllt med kämpande, slit och sorger större än allt har jag försökt, gjort det bästa jag förmått....
Säkert tagit en del beslut som varit fel, gjort misstag, gjort fel val....
Allt kämpande och slit var inte värt ett dyft.....
Jag kunde lika gärna skitit i allt, det spelar ju ändå i slutändan ingen roll hur mycket man än försöker att göra sitt bästa....det är ändå inte bra nog....

Skakas av tvivel, tvivel på mig själv
Igår kändes så bra....idag......

Vad är jag?
Har jag någon mening?
Jag har fött mina barn, gjort vad jag kunnat och gett de allt vad jag förmått
Men det har inte varit tillräckligt

Jag har förlorat en del av mig själv
Det skapar en sådan tomhet, en ändlöst tunnel, ett bottenlöst hål.....

Kärleken är oändlig, stark och för evig
Men den river också oläkbara sår