Det var egentligen inte alls meningen att det skulle bli så här...

den här bloggen skulle inte vara fylld med "elände och gnäll"...

samtidigt var allt annorlunda när den startade..................................

Det känns just nu som att hjulet spinner allt för fort och jag klarar knappt hålla mig kvar.

Bitarna faller sönder, mer och mer ramlar ner och krossas till marken...

jag faller sönder.....krossas......

vad är det kvar?

vart ska allt ta vägen?

Framtiden? ---- vilken framtid?

Jag är så rädd!
Om du bara kunde förstå

hur rädd du gör mig

hur ont du gör mig

fast det kanske är det som är meningen......

Alla drömmar, mål, förhoppningar, önskningar.....

de slets sönder, revs itu, krasade under din fot...när du tryckte ner de där med mig

Hur mycket stryk ska ett hjärta tåla?

Hur många gånger kan det läka?

Hur långt ska det gå och hur mycket ska det orka?

Hur blir det den dagen?

när jag inte längre är här?

vem saknar mig då?.......................

Jag saknar mina barn!!!

Jobbar på att fokusera, varje dag...

känner mig så vilsen ibland.

Hur kommer det att bli?

När man är ensam är då tankarna kommer. Jag känner mig lätt snurrig ibland, lite illamående och väldigt orolig

Ensam....

Är det så framtiden ska gestalta sig nu?

Vart ska vägen ta vägen då?

Visst finns det en styrka någonstans, en drivkraft

men oron och saknaden är så enorm

och emellanåt när tankarna på dagarna framför mig kommer så känner jag ett tryck, en tyngd som pressar

Jag önskar och hoppas och ber för allt att världen kommer ställas upprät på någotvis...och att början blir ny och bra och god, bättre än allt och kan ge en ljus väg framför oss, stabil och trygg och positiv och glad

en dag.....