Man kommer aldrig ifrån att det finns en hel del hinder när man blir en familj.

Det är inte alltid lätt att få det att fungera med barn och allt.....särskilt när de är i känsliga åldrar.

Varför gör man det då?

Varför utsätter man sig för slitet, känslostormarna, konflikterna, kaoset?

Ja, ibland kan man undra och fundera på det både en och två gånger....

Men för mig är svaret kärlek   

Jag älskar mina barn mer än allt annat, de betyder ALLT för mig och jag vill göra det som alltid är bäst för dem.

Men att vägra mig själv kärlek när den finner mig för att det skulle vara lättast för dem, det är inte rätt väg. Att förvägra mig själv chansen att bli lycklig, att älska och bli älskad för den jag är, det är inte rätt väg. Mina barn växer upp, jag älskar de oavkortat, oändligt och kommer alltid finnas där för dem, men de kommer flyga ut boet, skapa sina egna familjer, hitta någon att älska, kanske få egna barn att älska och oroa sig över

Då kommer jag ha min kärlek kvar, han kommer finnas där oavkortat och älska mig, varje dag, för den jag är   

Skulle jag släppa det för att ta den lätta vägen, för att ta det lätta för mina barn, för att inte alla unnar mig kärleken, för att inte alla tycker att jag är värd det underbaraste man kan få av en annan människa?

Jag skulle aldrig förlåta mig själv, jag skulle bli en sämre människa, jag skulle inte vara jag.....

Kärleken får mig att må bra och då finner jag också styrkan att orka kämpa.

Visst går det både upp och ner som med allt men framtidsutsikterna känns så mycket bättre när man inte behöver förvägra sig kärleken   

Lite småflitig idag.......

Börjat fönsterrenoveringen, hade glömt vilket enormt jobb det är   

Pausade med gräsklippning och tvätt, dessutom hunnit förbereda badrummet för målning....

njutit en stund av solen och läst lite grann också...

saknar dock    något enormt

samtidigt är jag rädd..... hur ska det bli, hur ska jag orka, allt pusslande, allt kämpande i motvind.... är det värt det?

dessutom rädd för det känslorna gör, får mig att känna, må...

allt vidunderliga, härliga... det får ju aldrig bara vara bra, det får ju aldrig bara vara så där underbart som det borde...

 smolk..... krafter som särskilt ska förstöra, få mig ner på knä, underkastad....igen..... ska de lyckas? Ska jag ge upp?

Varför kan de inte unna mig det här?

varför kan de inte låta mig få vara lycklig?

Önskar jag visste, önskar någon kunde ge mig svar.....

övermannas av en tomhetskänsla när rädslan gör sig påmind, kommer krypande...försöker ta sig upp till ytan

samtidigt finns kraften kvar, den lämnar mig inte helt... den är där och poppar runt, känns som en popcornpåse i micron

Vem/ vad ska vinna?

Trodde aldrig jag skulle kunna känna så här.....Så kär :)Att jag har vuxit i mig själv, hittat mig själv efter så lång tid har nog spelat viss roll, är ju tryggare i mig själv än vad jag någonsin varit förut. Trodde dock att vissa delar i mig var skadade för alltid, döda..... Men plötsligt var de bara där, det kändes bara rätt, den där djupa känslan långt där inne överväldigade mig när jag minst anade, det jag trodde aldrig skulle finnas inom mig var plötsligt där :)Dock finns det smolk i bägaren, krafter som inte vill unna mig detta stora :(Hur ska jag klara balansgången?Och varför kan jag inte få vara lycklig 100%? alla andra får ju det....Önskar alla kunde acceptera och unna mig detta och försöka vara glada för min skull... Det är ju inte helt utan bumpar för mig heller trots de djupa känslorna, fler andra saker påverkar och spelar in och det är inte alltid flyt i tillvaron...Önskar mina älsklingshjärtan, alla tre, kunde glädjas och ta del av detta stora med mig..... Att jag också kunde få tillåtas må bra.Älskar de så allihop!!!!Önskar o hoppas att de vet och känner det innerst inneÖnskar att mitt barn kommer tillbaka till mig så att jag får ge henne all kärlek jag försökt ge hela tiden och mer därtill.

Time flies.....

verkligen!

Midsommar redan över och snart har halva semestern gått utan mer än en kort skymt av solen och total avsaknad av värme   

Gråa moln hänger över himlen och över mitt hjärta....

saknar mitt hjärtegull så det gör ont i kropp och själ..... Kommer jag någonsin få henne tillbaka?

önskar jag visste vad jag gjort för fel, hur det kunde bli såhär..... önskar jag kunde vrida tiden tillbaka, få en chans att prata, mysa och krama  om henne igen. I want my baby back!!!!!!!!!

Ingenting kommer någonsin bli sig likt, och det känns som jag står helt maktlös....... vet inte vad jag ska ta mig till....

Försöker hålla mig igång, göra saker som behöver bli gjorda, vila lagom och röra på mig lagom.....

Konstigt egentligen, lagom till man vant sig vid att ha ledigt börjar det bli dags att ställa sig in på att jobba igen.....sedan är det mer än ett år till nästa gång...   

Om vi åtminstone kunde få lite sol och värme, lite tid att njuta av det som ska vara sommaren...

Ska ut och njuta av min bike later iaf, känner mig rätt nöjd, men inte 100 förrän jag fått testa ordentligt en vända...

Nu ska jag se om jag kan få saker att hända här på slottet... lite i taget, tyvärr dock en hel massa som behöver bli gjort på en gång eller inom det snaraste.... hmmmm varför ska det alltid vara så????

all at once....

Take care and pray with me that I will get my baby back with me.....   

Känner en oerhörd saknad, en känsla som är helt obeskrivlig.

Ingen som inte förlorat någon kan förstå på vilket sätt det smärtar.

Försöker klara varje dag, en i taget, tar det som det kommer men det är inte lätt.

Påverkas tror jag, en del, märker hur saker påverkar, hur andra saker påverkas, hur inställningen och acceptansen känns annorlunda.....

Saker stundar, studenten och nästa steg för fisen, semestern, den lilla det blir, lite annat och förhoppningsvis ett och annat trevligt iaf.

Funderar på en del annat som ses och hörs, på om jag ska fortsätta eller inte.

Blir förbaskad på folk som beter sig som skit mot andra. Som kör sitt race och beter sig illa. Som inte respekterar andra och som förstör genom att bete sig dumt och otrevligt.

Vad gör man i grupper om man inte kan respektera andra? Om man inte kan vara schysst och trevlig mot andra i gruppen? Om man inte vill att det ska vara bra för alla och att alla ska ha kul och göra bra saker?

Tycker inte det är kul alls med människor som inte kan vara snälla mot andra.

Nä, jag vet verkligen inte om jag vill vara med längre.....

Det förstör allt jag någonsin trott på, allt jag någonsin älskat med the game......

Kanske är det dags att ta ett nytt steg.....

även om jag egentligen inte skulle vilja att det var så.....

verkar ju som att kroppen inte kommer hålla till 100%.....

men ska kanske ge det en enda liten chans till.....men bara en och den kommer vara liten....

Jag tror inte det spelar någon roll hur hårt man än försöker, det blir ändå bara fel....

Ett halvt liv har jag gjort vad jag kunnat, kämpat, försökt göra det bästa jag kunnat och vägt saker före, men det verkar som det inte var rätt....kanske skulle jag struntat i allt...

Kanske är det så att jag inte är värd lycka, inte är värd att få ha det bra och må bra.....

Hur gör man för att göra rätt?

Jag är inte perfekt, men skulle de som är det kunna dela med sig av hur man ska göra för att det ska bli rätt?

Är det fel att ta sig ur det som är destruktivt? Är det fel att vilja skydda de man älskar?

Det är inte alltid lätt att veta hur man ska göra för att det ska bli det bästa, särskilt om ingen säger ifrån

det är inte lätt att veta hur man ska få saker lika, hur man ska ge av allt när ingen säger vad den önskar

det är inte lätt att vara ensam

det är inte lätt att vara förälder

det är inte lätt att älska, när man inte är önskvärd

när kärlek förvandlas till hat, hur var kärleken då, vad var den värd

att vara hatad av någon man älskar gör ont långt in i själen

Att förlora ett barn, oavsett på vilket sätt, är det svåraste, tyngsta och värsta som kan hända

den sorg man känner går inte att beskriva i ord, den tyngd i hjärtat som bedövar, sliter och förgör är smärtsam av ett slag som ingen någonsin kan föreställa sig

saknaden sätter sig som en järnring runt bröstkorgen och drar åt tills ingen luft kan passera ner i lungorna

sakta kvävs man i sig själv

Kärleken är inte lätt.....

Ibland blir man så trött och ledsen :(

Att inte bli uppskattad för det arbete man gör, den kraft man lägger ner känns sådär.....inte så kul

Trots att det finns underbara människor så kan en enda som drar ner göra allt till skit

Funderar nu allvarligt på att sätta fokus på mig själv en stund....

på att läka klart och återfå styrka och kraft

Strunta i det som tar min energi och lägga tid på det som ger istället

Finns ju trots allt tillräckligt med energikrävande företeelser runt omkring som det är just nu

och det som tidigar varit en av sakerna som gett energi att klara det andra börjar nu stjäla energi istället...

och det har jag ingen lust med

så stor energibank har jag inte just nu

energibanken börjar tömmas på kapital när underskottet överstiger inkomsterna

då får man hitta nya inkomstkällor istället

Just nu så fylld av inre konflikt, massor med känslor som en del är väldigt svåra att hantera...

Hur ställer man sig ovanför allt detta?

Osäkerheten blir tyngande.

Viljan finns, intentionen finns och förnuftet vet vad som behövs, iaf ibland

men så många olika saker påverkar och gör till slut att när man kommer fram har kraften runnit bort och det är så oerhört svårt att hitta ny att man viker sig ner

man viker ner sig för sig själv för det finns ingen, ingenting där som kan hålla uppe...

Det tenderar att bli alldeles för mycket ibland, allt hopar sig till en enorm massa som trycker, tynger, pressar ner en

en huvudvärk, migrän eller/ och spänning som absolut inte vill ge med sig gör allt svårare att bära

illamående, tyngdkänsla och sprängvärk blandat med hang over-känsla

Känner emellanåt att jag inte vet om jag har styrkan, om jag fixar det här

samtidigt finns inget alternativ

att inte fixa det finns inte med, eftersom den andra delen är så oerhört värefull

Ibland önskar jag att jag var en struts....eller inte egentligen...

men jag önskar att saker inte behövde hopa sig till det enorma berg som det alltid verkar göra

att flytet någon endaste gång kunde vara med mig, på min sida..

Varför ska en del behöva tryckas ner precis hela tiden? och andra bara flyta runt på räkmackor?

När blir det våran tur?

Vem säger att man orkar vänta tills man blir 100........

Kämpa eller ge upp.....

Balans eller obalans....

vem ska hjälpa mig hitta vägen? hur ska jag hitta vägen? vad krävs för att hitta vägen? vad behöver jag ge upp? vad ? vad? hur? när? på vilket sätt? kommer det bli?

.............

Just nu gäller det väl att hitta sätten att skaffa och samla på mig tillräckligt mycket energi för att klara allt

frågan är bara hur jag ska göra det? hur tiden ska räcka till? hur kroppen ska orka?

saknar enkelheten, när det nu var enkelt, om det varit det någon gång.....

saknar mina älsklingar.... närheten och självklarheten att finnas

längtar efter de få korta stunder av närhet, glädje, lugn och trygghet....

frågan är bara.....kommer de räcka till? de är så få och korta, kommer det vara nog? eller kommer allting till slut handla, åter igen, om en väntan.....väntan på vår tur....en väntan som känns som den aldrig kommer.......

saknar lugn, trygghet, närvaro av positiva känslor, kraft och energi