Sitter här med en viss frustration......önskar nu jag kunde få allt klart så man kommer någonstans, kan få ordning och låta allt falla på plats. Dessutom inte kul att se förfallet, inte kunna få träna, känna sig osund och ofräsch.....

Landar lätt ner i dåliga vanor, men nu börjar det bli dags att göra något åt det!

Vi får stötta varandra och se till att det blir bättre. Just nu dock, har jag ont och spänd som en fiolsträng, huvudvark och mindre kul......

Men nu ska vi se till att komma igång på allvar med hälsoarbetet på hemmaplan!

Hoppas jag hinner få ihop föreläsningen, få till allt i huvudet så att deet blir bra - känner mig just nu bara så tom.....som om tiden inte är nog, alldeles för trött, vilket gör att när det väl blir en liten stund över, lite lugn och ro så är hjärnan helt blank....... Vet ju att det finns där inne men kan bara inte fokusera....:/

Behöver lite energi, träning och påfyllning och sedan lugn och ro när jag fått vila ut ordentligt så jag kan få ihop allt ordentligt......Vill ju att sammanhanget ska flyta så att det blir bra.

Önskar också att allt annat kunde få landa på plats i lugn och ro, bli klart och ordnat och att vägen framför vore en aning tydligare....

Behöver min ängel en stund nu!!!!!! Få ta del av lite klokskap så att jag kan få sammanhanget tydligt och landa i alla tankar och känslor. Hitta mitt lugn, min glädje och all min energi och inspiration, allt som jag känner.

"there´s an angel, who gives me such visdom and makes me understand myself and what I feél......."

Så var man igång igen.....back at work!

Hade verkligheten sett annorlunda ut hade jag nog ändå stannat hemma en aning längre känner jag nu....

Man blir lite orolig när det känns som omdet bara gör mer ont...

dock verkar det vara fler som upplevt detsamma.Man blir iaf en aning lugnare av att veta det! Även om man inte blir så glad av det- Hade ju trott och önskat att det skulle fortsätta kännas lika bra som det gjorde de första dagarna....  

Hälsade på på min vanliga arbetsplats igår.... Trevligt att träffa goa kollegor men lönesamtalet var ju mindre kul... 

Att ha ett engagemang för en större del av vården är inte något positivt...konstigt att det bara är arbetsuppgifter, konkreta saker som att kolla apparater eller sånt som är värdefullt. Kunskap, utvecklingsidéer och förbättringstankar, positiv attityd, engagemang för patienterna, arbetskapacitet och kvalité på den vård man ger har ingen betydelse.

Men inget kan bryta mitt engagemang! En dag kommer någon att uppmärksamma och uppskatta det jag brinner för och belöna det. Jag kommer inte ge mig. Jag vet att jag har kunskap och kapacitet att vara med och förbättra vården, driva oss framåt och göra något bra av det vi har möjlighet att ge.  

I övrigt blev gårdagen också lite tradig.....inte kul att ha varit sjukskriven....mycket tomt när allt är betalt....men det kommer fixa sig, I´ve been were it have been worse.....Just thought those days were gone....

Men, mina älsklingar kommer ha det bra ändå  .

Och nu ska vi börja jobba framåt, mot julpysslande, mys och snart en underbar vardag  .

"I´ll be back......" 

(but I´m not like the Terminator ;)  

Ibland händer saker som gör att man blir nedstämd. Små saker som kanske egentligen inte skulle gett sådana känslor men som gör det ändå, kanske beroende på allt man varit med om. En viss fördel kan kanske vara att man även rannsakar sig själv kring en massa saker, dock kanske det blir på fel sätt eftersom man är färgad av det man upplevt och levt i på ett sätt som andra kanske aldrig kan förstå. Att starta om på en neutral grund verkar rätt omöjligt och då är det svårt att få rätt balans i genomgångarna och eftertanken man gör. Tråkigt nog följer ibland en känsla av nedstämdhet.

En eller ett par små saker kan sätta sordi på stämningen som tidigare varit god och genererar en känsla av osäkerhet och ifrågasättande av de egna känslorna.......är man åter död inombords?

Men jag känner fortfarande samma pirr, samma behov av närheten och samma välbehagskänsla av tvåsamheten.

Dock kan jag ibland känna viss småirritation över smågrejer vilket jag inte vill göra och som jag inte gjort innan..... är det verkligehten som kommer ikapp? tillfälliga downs - känner mig lite neråt emellanåt, delvis pga min rörelseinskränkning, att jag inte kan och får göra och hålla på som vanligt och inte kan träna, eller var allt bara nyhetens behag-känsla? fast jag tror samtidigt inte det, den jag är hade nog inte släppt någon så nära inpå i så fall.....kanske är det bara en övergång från nykär till det djupa som innehåller både upp och ner....samtidigt som jag blir lite ner av all annan inskränkning i tillvaron, allt strul med tjejerna och allt annat......

Dags för en stund med min ängel snart tror jag. Behöver ta del av hennes klokhet för att kunna lyfta så nivån blir rätt för alla inblandade!

Massor med frustration som byggs upp allt mer inom mig dessutom.

Att inte få träna, inte kunna vara som vanligt, röra sig, fixa och dona. Men vill ju för allt i världen inte riskera att paja det här så att läkningen blir sämre. Blir så rädd när man känner en konstig´smärta, dock aningen lugnare av att prata med någon som upplevt samma sak. Dock ändå rädd att inte bli bra. Frustrerad av att inte kunna fixa saker själv, irriterad av att behöva böna och be andra och sedan behöva vänta och inte veta om det kommer hända eller ej..... Vill ju få saker fixade och klara, bli färdig så att man kan iordningsställa som det är tänkt att det ska bli o vara. Komma framåt, få ordning, ta nästa steg och komma iväg på den nya vandringen.....

Dock en ljusglimt idag, ett litet kort från mina snygga tjejer som uppmuntran =) så härligt att känna sig som en del i detta fina gäng och att de tänker på lilla mig även när jag inte är där. <3

En annan ljusglimt är att för några dagar få ha alla mina små fisa hemma. Mys =)

Jobbigt dock med den här känslan av tomhet inombords, den gör mig rädd! Är det bara tillfällighet pga alla omständigheter runt omkring? eller är det något annat? Rädd!!! Behöver prata med min ängel, väldigt mycket!!!!!

"ibland blir tankarna för komplicerade, känslorna för stora.......är det ett tecken på att universum är större än vi kan ana?......."

  Hösten är verkligen här helt och fullt nu. Kylan kryper in och det är dags att ta fram raggsockar och varma tröjorna. Dock känns rusket inte lika mörkt som det brukar, solen känns mer närvarande. Kanske beror det på att livet tagit den här underbara vändningen och kärleken helt oväntat hittat mig här. Vardagen har letat sig in i våra liv men det känns ändå helt fantastiskt och hjärtat svämmar över av känslor. Skrattet ligger alltid nära till hands och tillvaron med helheten känns gemytlig trots oron över om allt nu är okej när läkningen är klar och trots svårstartade tonåringar som gärna gömmer sig bakom skärmen istället för att skutta fram och hjälpa till trots att de nog egentligen förstår hur viktigt det är och hur glad det faktiskt gör mig.

Nu ska vi bara lyckas få till det sista på övervåningen när hjälpen kan ställa upp så att alla kan få bo och sova lite ordentligt igen. Sedan får finfixet som jag egentligen skulle hunnit med denna sommar vänta ytterligare ett år, men förhoppningsvis ska det då finnas de förutsättningar som behövs för att få gjort iallafall en del av det.

Nu ska jag bara be, önska och hoppas att åtgärdandet av skadan är helt lyckad som de sa och att det blir bra när det är läkt ordentligt. Blir lite orolig dock när dessa hugg kommer till eftersom det är något nytt sedan igår. Man kan ju inte mycket om ortopedi... Kanske kan det bero på att jag mått så pass bra att jag hållt igång betydligt mer än jag kanske borde, slutade med värktabletterna efter två dagar och inte vilat alls de senaste dagarna utan varit ute, uppe, åkt och suttit väl mer än rekommenderat....

Dessutom verkade det ju som att man kunde känna av liknande smärtor som innan under läkningstiden.... Men hela denna historien har varit så enormt tärande och smärtsam att jag blir skiträdd för att jag ska paja allt för att jag gör fel....även om jag gör så gott jag kan efter de få instruktioner jag fick och de sa att det inte fanns några särskilda restriktioner utan att smärtan styr.....Hur är bara frågan? Det gör ju lite ont men smärta......allting är ju relativt om man dessutom tänker på hur det var innan...och vissa saker kan man inte hindra...som nysningar till exempel...och då hugger det till vill jag lova.....

Hoppas dock att det verkligen blir bra nu. Ska försöka skärpa mig. Ska bli skönt att få komma till sjukgymnasten sedan och få rätt träning. Hela den här erfarenheten har dock verkligen gett mig en smäll och tankeställare...vilket gör att jag nu till och med funderar över hur det ska bli med fortsättningen av det jag älskar mest att göra- fotbollen....överväger till och med att lägga skorna på hyllan...vilket då borde göra att alla som känner mig förstår allvaret jag ser i det här......

Vill definitivt slippa gå igenom något sådant här någonsin igen!

Nu ska jag dock försöka lägga funderingarna åt sidan för en stund och försöka komma till ro och sova lite. Mitt hjärta ligger här bredvid och snarkar lite grann   .  Kärleken är fantastisk och oavsett om man är 15, 45 eller 90 så tror jag att den här underbara sprudlande känslan är likadan och så total att hjärtat hotar sprängas av alla känslor. Trodde dock aldrig jag skulle få vara med om detta igen! men så blev det...och den mitt hjärta valde var helt otippad, kanske därför det blev så bra   .

The man I love sang his way in to my heart   .

Så var första delen av pärsen över.....

Opererades i förgår, en inte helt pleasant tillställning....

att man kan få en sådan okontrollerbar panik ! Skitjobbigt.....Likadant varje gång, vågar inte vila eller sova efter uppvaknandet eftersom jag får dödsångest, mådde dessutom inte så fint när hjärtat började rusa iväg....

fullt pådrag med utredning, EKG och annat detektivarbete från en seriös och duktig narkosläkare som tog saken på största allvar, sånt gillar vi iaf. Sedan följde en natt som inte var helt toppen då jag inte lyckades sova, mådde illa, hjärtrusning och allmänt obehag. Dock en fantastisk känsla att smärtan som jag levt med länge nu är borta, nu är det ju bara ont i operationsområdet och obehag av det,  samt en konstig känsla av orkeslöshet....man fixar inte så mycket aktivitet åt gången ju......men men, det blir ju bättre.

Nu ligger ett längre tillfrisknande framför, men återhämtning, träning och en del att ta ställning och fundera över framöver....vill ju helst inte behöva göra om detta kan jag lugnt säga!!!!!!

Är glad att ha kommit så här långt iaf, nu är det fokus framåt - på ALLA sätt och vis =)

Så underbart skönt att ha mitt hjärta med mig hela vägen. Han satt och väntade på mig hela dagen! Vilken fantastisk känsla! Hade han fått vara hos mig på uppvaket hade jag nog mått bättre tror jag, han gör mig så trygg, jag vet att han aldrig skulle låta någonting hända mig <3. Min älskade älskling =) så underbar han är!

Att fått denna chansen i mitt liv är fantastisk. Möjligheten till lyckan är helt vår egen och vi tänker göra det bästa vi kan av den eftersom vi båda är lika förundrade över att vi faktiskt fått en chans till i våra liv. Äntligen är det vår tur nu.

Tror också att vi kan få en bra sak med alla tjejerna. Hann fixa en del innan op och nu är det bara en liten del kvar innan vi kan få dela vardagen också helt och fullt! Ska bli så underbart. Även om man är på olika uppdrag här och var så är det en fantastisk känsla att veta att vi alltid kommer hem till varandra när dagen/arbetet är slut. Längtar!!!

Men nu ska en trött konvalecent krypa ner under täcket snart så vi ses en annan dag =)

Vill bara säga; Jag har världens underbaraste ängel till vän =)

Hon är alltid med mig i tanken när det verkligen gäller och det är så skönt att veta att hon tänker och ber för mig imorgon och annars också.

Känner mig rik som har en sådan vän.

Har också mina fina vän/"släkt" som också alltid ställer upp när det är något, som skjutsat mig både här och där och som man kan ringa när som helst om det är något. Inte många vänner som är sådana!

Jag är en rik kvinna, vänner av guld och en alldeles underbar familj =) <3

Nöjd också idag då jag fått lite ordnat här inför dagen imorgon och tiden som kommer framöver.

Nu är det landskamp på TV och sedan en stunds mys innan det är dags att skrubba sig och förhoppningsvis få lite sömn innan the big day tomorrow ;)

See you all next time....;)

Blev en bra helg....fick llite gjort och umgås med en god vän och med lillfisen.

Film och mys, kaffe och middag med datorfix och en hel del rensande =), får väl vara hyfsat nöjd. Saknat    såklart, men det gör jag ju alltid när han inte är här.....trist dock att inte få prata i telefonen ens, det brukar vi ju göra annars när vi är ifrån...

Men men....nu är veckan igång och imorgon är det dags.....

bara för det vaknade jag med superont idag :S...dessutom sovit riktigt dåligt några nätter så jag är trött i huvudet, har ju haft huvudvärk i 9 dagar nu...i sträck :/ Förmodligen en hel del spänningsvärk...... börjar ju dra ihop sig, dessutom inte van vid så mycket datorarbete, var likadant under projekttiden förra året och att dessutom behöva ligga mycket på armarna med huvudet högt och läsa och jobba gör inte saken bättre....

men men, förhoppnignsvis går det snart över   .

Den härliga delen är ändå att jag hittat mitt   

även om det var helt otippat...  

Han är helt olik alla jag någonsin dragit till, eller det som varit "min typ" om man säger så.....Konstigt egentligen =).....

Han är inte lång, mörk, smal/muskulös med skägg.......snarare helt olik.....men alldeles underbar    .....

Kanske är det just det som gör att detta är DET, the real thing......att han är annorlunda.....

Tror på den direkta känslan.....att det finns något som gör att man dras till varandra och att det känns rätt....

Visst, förut har jag kunnat känna en dragning, attraktion men gnistan och lusten har uteblivit ....... Med honom var det inte direktattraktion...men en form av dragning...hans underbara sång tog mitt hjärta ;)......och ganska snart infann sig attraktionen, det som saknats tidigare....Lusten jag känner är något helt nytt! inte varit med om något liknande....

Kanske är det just att allt är helt annorlunda som gör att det är detta som är rätt    För det känns verkligen HELT rätt!   

Han är kanske ingen superhändig praktiker men när han tar ton och börjar spela på sin gitarr blir jag alldeles varm och knäsvag.... ;)

och en enda kyss kan räcka för att få mig alldeles varm och lycklig =)

Alltså kan detta inte vara fel   .

"ibland är kärleken svår att förstå, men våga lita på känslan- din inre röst så kommer himlen att öppna sig för dig....."

Ibland kan man bli så besviken....

att det aldrig ska ta slut. Man blir ledsen när allt man gjort, slitit och kämpat för nästan raseras på ett ort ögonblick....Vad var det värt?

Har det varit helt meningslöst alltihop? eller har det längst därinne gjort avtryck som gör gott även om det just nu inte märks särskilt mycket?

Hade verkligen hoppats på att jag skulle kunna lägga ALLTbakom mig nu men det verkar inte som jag ska få göra det.....

visst känns det emellanåt som man bara vill ge upp och strunta i alltihop....men inuti finns fortfarande en gnista någonstans som kommer se till att det inte blir så...man ska inte få behandla någon hur som helst och komma undan med det....kanske gör det ingen skillnad för mig men för någon annan i slutändan....en upprättelse för alla som drabbats av något liknande..om jag nu har orken att gå hela vägen....

Det är bara inte okej!

Önskar bara att mína ögonstenar som jag offrat allt för kunde se det och se vad jag gjort och inte bara se det som varit jobbigt, för det har vissa saker varit, blir ju så när man ska testa gränser, men att de kunde se allt bra jag gett dem.....annars känns allt som ett totalt misslyckande...där jag gett upp allt för dem medan någon annan får njuta av vinsten och i det också rasera det mesta av det jag försökt ge dem i uppbyggnaden av sin egen styrka och framtid

Det känns riktigt skit det här.....

tur att mitt hjärta kommit in i mitt liv.

Det gör trots allt det mesta mer uthärdligt och tillvaron ljusare trots allt...

dock gör det andra att min osäkerhet kryper fram lite mer igen.....rädslan kommer på en och det känns inte alls bra....

allt har ju känts så bra, framtidsutsikterna har varit tydliga och positiva...men nu börjar osäkerheten komma...

Visst, innerst inne vet jag att han inte är likadan, att han aldrig skulle göra så, såra mig så......men samtidigt finns en liten rädsla - kan jag verkligen lita på det?....Vill inte känna så.....han är inte värd det! Förbannar den andre som skadat mig så och som fortsätter göra det med allt det här och genom mina små så att osäkerheten kryper upp....trodde den gett helt vika....men den gör sig påmind igen....och det vill jag inte! för allt det här känns så bra, det kan inte vara fel.....

Behöver prata med min ängel!!!

hennes kloka ord kan hjälpa mitt hjärta att bli starkt och stolt

hon kan ge mig styrkan att våga

dock inte bra att ringa så här dags....får nog vara till lite senare

Även mitt hjärta ger mig sådan styrka....

alltså borde det vara ett tecken på att det är rätt

men osäkeheten finns lite grann.....jag trodde ju en gång att det var rätt då.....anade inte att jag skulle bli lurad så som jag blev.....

Måste dock fokusera på allt det goda jag ändå fick ut av den stora prövningen....

Fokusera på min styrka! den är enorm, annars vore jag inte där jag är nu.

Våga lita på att det här måste vara rätt, annars hade jag väl aldrig kunnat känna som jag gör med tanke på hur skadad jag varit.